Valdemar Langlet

Valdemar Langlet var journalist, lärare och författare. Han studerade humaniora vid Uppsala Universitet 1890-94 och bodde på Sysslomansgatan 3. Vid 19 års ålder blev han ordförande i esperantoföreningen i Uppsala, den första i Sverige och den andra i världen. Han grundade tidsskriften Lingvo Internacia och blev Svenska Esperantoförbundets ordförande vid grundandet 1906. 1932 bosatte hans sig i Budapest för att arbeta som lektor i svenska vid universitetet. 1938 började han vid sidan om lärararbetet tjänstgöra som kulturattaché på svenska legationen i Budapest.

Efter att Tyskland ockuperat Ungern 1944 utsågs han till Röda korsets delegat i landet. Tillsammans med hustrun Nina Langlet räddade han tiotusentals flyktingar, varav många judar, undan deportation till nazisternas förintelseläger. Förutom att tillhandahålla mat och husrum utfärdade Langlet så kallade ”skyddsbrev” som skyddade innehavaren från att bli deporterad.

Efter att Sovjetunionen ockuperat Ungern i februari 1945 fortsatte paret att hjälpa krigsdrabbade med mat och förnödenheter. I maj 1945 återvände de till Sverige. De båda tilldelades 1965 utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken” av Israel för deras insatser för de ungerska judarna.

Läs mer/låna

Läs mer Om Valdemar Langlet i Svenskt biografiskt lexikon.

Låna Valdemar Langlets egen bok om sin tid i Budapest Verk och dagar i Budapest på Uppsala stadsbibliotek.

Låna Björn Runbergs bok Valdemar Langlet: räddare i faran på Uppsala stadsbibliotek.