Barbro Alving

Barbro Alving, också känd som signaturen ”Bang”, var journalist och skribent. Hon föddes i ”Skandalhuset” på Järnbrogatan 10 (nuvarande S:t Olofsgatan) som dotter till Fanny och Hjalmar Alving. Hjalmar Alving arbetade som adjunkt vid Högre Allmäna Läroverket, nuvarande Katedralskolan. Fanny Alving var författare. Kort efter Alvings födsel flyttade familjen till Östra Ågatan 61 kort därefter till Vasagatan 1A vid Vasaparken. Där bodde de tills 1918 då familjen flyttade till Stockholm. Sin journalistiska bana inledde Alving på Stockholms Dagblad 1928 och veckotidningen Idun 1928-1931. Därefter följde tjugofem år som fast anställd på Dagens Nyheter. Parallellt skrev hon för Vecko-Journalen och en mängd andra tidningar. Hon producerade även radioprogram och arbetade i perioder som översättare.

Alving kom att göra sig känd för sina många reportageresor till utlandet. Hennes stora genombrott som journalist kom med rapporteringen från Hitlers OS i Berlin 1936. Därefter följde reportage från händelser så som spanska inbördeskriget och den tyska invasionen av Norge 1940. Efter andra världskrigets slut gjorde hon många resor utanför Europa, bland annat till USA, Vietnam och delar av Afrika.

Alving skrev ofta i jag-form och gjorde sig känd för en personlig berättarstil som präglades av humor och humanism. I sin rapportering intresserade hon sig för ett brett spektrum av ämnen. Alving var övertygad pacifist och dömdes till en månads fängelse för sin vägran att delta i civilförsvarets övningar. Under fängelsevistelsen på Långholmen skrev hon reportage om livet som fånge. Hon engagerade sig i kampen mot kärnvapen och det var också motståndet mot atomvapen som ledde till att hon 1958 sade upp sig från DN i samband med att tidningens chefredaktör Herbert Tingsten offentligt argumenterat för att Sverige borde skaffa kärnvapen. Alving gav ut ett stort antal samlingar av sina texter, framför allt kåserierna, i bokform. 2010 gavs ett urval av hennes privata dagböcker och brevkorrespondens ut.

Barbro Alving tillbringade bara knappt tio år av sitt liv i Uppsala, men hon kom ändå att hålla staden kär hela livet. I ett brev från 1935 skriver hon i samband med ett besök till Uppsala och Vasaparken:

I himlen har jag nästan varit idag, för jag har varit i Uppsala. Det är den enda stad på jorden som jag faktiskt älskar. Jag skulle vilja klappa den på kinden för den är så förgrymmat söt. Det var svinkallt och hela Uppsalaslätten blåste på mig men att streta runt Svandammen i blåst är det tjusigaste jag vet. Jag var där för att jaga en abessinsk sjuksköterska på Akademiska och bara för att göra mig glad var hon söt hon också. Min känsla för den stan är egentligen rolig för jag känner ju inga människor där mer och har ju inte i egentlig mening upplevt någonting där mer än 10 år som jag knappast minns, men jag blir så himla glad bara jag kommer av tåget och att gå en marskväll och driva under läroverkskastanjerna innebär den tjusigaste form av dunkel oro jag vet.

Lyssna:Sommar i Sveriges Radio P1 med Barbro Alving. Från 1971.