Gunnar Leche

Gunnar Leche (1891-1954) föddes i Stockholm. Han utbildade sig till arkitekt vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm och tog examen 1915. Efter examen vidareutbildade han sig på Kungliga Konsthögskolan byggnadsskola 1915-1917. Bara 28 år gammal fick han 1920 tjänsten som stadsarkitekt i Uppsala. Som stadsarkitekt skulle han komma att prägla Uppsalas stadsbild mer än någon annan. I kontraktet ingick också att han vid sidan av arbetet för staden skulle bedriva egen verksamhet som ritande arkitekt.

När Leche började sitt arbete var bostäderna i Uppsala i dåligt skick. Som en konsekvens av första världskriget hade bostadsbyggandet kraftigt minskat. Samtidigt hade staden växt enormt under högkonjunkturen som rådde åren innan krigsutbrottet 1914. Bostadsbristen var allvarlig. Även de som hade bostad bodde ofta i nedgångna och ruffiga kvarter.

Stadsplan, egnahemsbebyggelse, föreningshus

Ett av hans första uppdrag blev att arbeta med en ny stadsplan för Uppsala. Albert Lilienberg, som Leche hade praktiserat hos i Göteborg, hade som konsult gjort ett förslag till en ny stadsplan 1921. Leche kom snart fram till att planen inte var praktiskt genomförbar eftersom den inte var anpassad till verkligheten i Uppsala. Han skulle komma att arbeta i flera år med att revidera planen, framför allt genom att göra nya mindre områdesplaner. I början av 1920-talet ritade han också enkla, men väl inredda bostadslängor för att lösa den mest akuta bostadsbristen. De uppfördes bland annat i Svartbäcken. Vid tiden fanns det ingen lönsamhet i att bygga bostäder, istället fick staden agera byggherre och ta kostnaderna.

En annan insats mot bostadsbristen blev arbetet med egnahemsområdena. Leche ritade bland annat både planen och enskilda hus för egnahemsområdet som uppfördes på Kungsgärdet i mitten av 1920-talet. Området bestod, namnet till trots, av ihopkopplade tvåfamiljshus. Målgruppen var i första hand Uppsalabor som ville köpa sig en bostad men som inte hade råd med några större investeringar. Leche ville dock själv egentligen hellre planera för vad han kallade ”egnahemmet under gemensamt tak”, lägenheter i föreningshus. Med föreningshusen, som varit populära i Uppsala bland annat under det sena 1800-talet, gick intresserade samman i en förening och betalade gemensamt både mark- och byggkostnader.

Att Leche förespråkade föreningshusen berodde kanske dels på att han var från Stockholm, där normen var att man skulle bo i större bostadshus snarare än mindre egnahemsområden. Han bodde också själv i lägenhet hela livet. Vad som dock förmodligen hade störst betydelse var den stora tillgången på tegel från närområdet. Både i och runtom Uppsala fanns flera tegelbruk och tegelfabriker. Leche ansåg att teglet var en resurs som var allt för värdefull för att inte användas för att bygga bostäder. Att bygga föreningshus skulle dessutom vara ett bättre sätt för staden att hushålla med den mark som stod till buds att bygga på. I mitten av 1920-talet började han arbeta med ritningar och planer för flerfamiljshus, framför allt för byggnation i Fålhagen och Kvarngärdet. Under mellankrigstiden 1922-1939 byggdes omkring 3500 lägenheter i form av föreningshus.

1925-1926 arbetade Leche med ritningarna till Vaksalaskolan på Vaksala torg, en byggnad som skulle bli ett av hans mest monumentala verk. Skolan, med sin särpräglade gröna fasad, är ritad i klassicistisk stil.

Vaksalaskolan från 1925-1926.
Foto: Public domain

En växande byggmarknad

Från 1930-talets början blev förutsättningarna för att tjäna pengar på bostadsbyggande bättre. Byggmästare i Uppsala började därför ofta själva ta hand om föreningshusbyggandet. Leche började samarbeta med den byggmästare som liksom Leche skulle göra stort avtryck i Uppsalas stadsbild – Anders Diös. Diös var byggnadsingenjör, ursprungligen från Dalarna. Samarbetet mellan de båda hade inletts med Vaksalaskolans uppförande. Tillsammans skulle de komma att stå bakom många hus och områden i Uppsala, bland annat föreningshusen i Luthagen från 1930-talet. Till skillnad från husen i Fålhagen var de i första hand riktade till akademiker och högre tjänstemän och var därför av högre standard, med större lägenheter och mer påkostad utformning och material.

Börjegårdarna på Börjegatan i Luthagen från 1935 och två Leche-hus från 1930 och 1939 i kvarteret Hörnet på Kyrkogårdsgatan. Leche bodde själv en tid i det gröna huset till vänster.

Expansionen efter andra världskriget

I slutet av 1930-talet kritiserades Leche för att ha fått för mycket inflytande i rollen som stadsarkitekt. Bland annat påpekade kritikerna det problematiska i att han hade rätt att bedriva egen arkitektverksamhet vid sidan av sitt arbete för staden. Leche blev dock kvar på sin post, men med kompromissen att han inte längre fick rita privat i Uppsala, däremot på annat håll.

Den största expansionen av Uppsala under Leches tid kom under 1940-talet. Under andra världskrigets första år var bostadsbristen återigen stor och intresset från marknadens håll att bygga nytt litet. Leche ritade och planlade bland annat Artillerigärdet i Kåbo och Sommarro i Eriksberg. 1947 grundades Stiftelsen Uppsalahem, kommunens instrument för att bygga bostäder. Åt Uppsalahem ritade Leche 1947-1950 det nya området Tuna backar och 1950-53 Sala backe, som också kom att bli Leches sista stora verk innan han avled 1954, bara 63 år gammal.

Gunnar Leches verk i Uppsala har präglat staden mer än någon annans. På senare år hans hus och områden också fått allt större uppmärksamhet. Många av de hus och områden han ritade tillhör idag Uppsalas mest omtyckta boendemiljöer.

Gunnar Leches “En människas åldrar och bostadsbehov” från 1943, ett exempel på Leche som samhällsplanerare. Tryck på bilden för att förstora.

Karta för Gunnar Leche

Källor/läs mer

Låna Lars Lamberts bok Uppsalas arkitekter och arkitekternas Uppsala: från domkyrkan till Ångströmlaboratoriet på Uppsala stadsbibliotek.