Anna Maria Lenngren - Granris och blåklint

Anna Maria Lenngren - Granris och blåklint

Ur Anna Maria Lenngren – Granris och blåklint

av Torkel Stålmarck

Vad vi vet är att Anna Maria Malmstedt aldrig som den unga Hedvig Charlotta Nordenflycht behövde gömma sin bok under förklädet. “Tvärtom”, skriver Franzén, ”frestades fadren […], då han märkte hennes natursgåvor, att vilja dana av henne icke endast ett vittert, utan ett lärt fruntimmer.” I fortsättningen nämner han som hennes lärare ”de unga män av utmärkta natursgåvor och kunskaper, som besökte hennes föräldrars hus”. Vilka dessa förträffliga unga män var vet vi bara till en del. Man kan nämna kornetten Henning Schmiterlöw, som Anna Maria senare brevväxlade med på vers, vidare Carl Peter Lenngren, som skulle bli hennes make, och Jonas Ifvarsson, en värmlänning som under ett par år på 1760-talet vistades i Uppsala och som att döma av vad hon själv skriver fick en viktig roll i hennes litterära fostran. Under de första åren av decenniet studerade han till präst och kallades 1763 som pastorsadjunkt till Ör i Dalsland. Tre år senare återvände han till Uppsala och blev kvar där till hösten 1767. Anna Maria var då tolv-tretton år och det måste ha varit under den tiden som hon hade Ifvarsson som lärare. Själv skriver hon senare till honom att hon var ”för mycket barn att kunna känna rätt min farbrors värde”, men hon menade ändå att hans ”benägenhet att meddela mig smak för bokliga nöjen är även första grunden till den åhåga jag fått att roa mig med sådana tidsfördriv”.

Boken finns utgiven på Carlsson bokförlag