Infrastruktur och kommunikationer

Järnvägen

Järnvägen kom till Sverige på 1850-talet. De första linjerna invigdes 1856 och gick mellan Göteborg-Jonsered och Malmö-Lund. Tio år senare, 1866, kom järnvägen efter långa diskussioner till Uppsala. Det var från början ingen självklarhet att den norra stambanan skulle passera Uppsala. Ursprungligen fanns det även planer från inflytelserika beslutsfattare att istället dra rälsen via Örsundsbro. I en av handlingarna från tiden när diskussionen var i full gång om var järnvägen skulle dras beskrevs Uppsala stad som ”stagnerad och levde sitt liv i avskildhet”. Det blev dock i slutändan en dragning genom Uppsala. 1863 påbörjades arbetet och 1866 invigdes stationshuset och järnvägen.

Till en början gick spåret bara mellan Stockholm och Uppsala, men redan på 1870-talet tillkom förbindelserna Uppsala-Gävle och den smalspåriga Uppsala-Lennabanan.

Järnvägen var en förutsättning för den industrialisering som inleddes i Uppsala under 1860-talet. Utöver att varor och råmaterial kunde transporteras till staden blev det även möjligt för människor i större utsträckning röra sig mellan olika delar av Sverige.

Uppsala Spårvägar – en del av det växande Uppsala

Uppsala hade spårvägstrafik mellan 1906 och 1953. Under slutet av 1800-talet hade staden blivit större med fler stadsdelar och fler invånare. Industrialiseringen hade också lett till att rörligheten mellan stadens olika delar ökat. Det fanns därför ett behov av att förbättra transporterna i staden och valet föll på spårvagnar. När den första spårvägslinjen invigdes den 11 september 1906 var Uppsala en av tolv svenska städer med spårvagnstrafik. Den första linjen gick mellan Stora torget och Grindstugan i Kåbo. Fler linjer byggdes till under perioden 1906-1925. Spårvagnen blev det viktigaste transportmedlet i staden och det blev möjligt att färdas i alla väderstreck till de flesta stadsdelar, bland annat till Svartbäcken, Luthagen och Polacksbacken. 1926 började också ett separat bolag trafikera den s.k. Mälarlinjen till Graneberg via Sunnersta.

1953, efter 47 år av spårvägstrafik, lades den sista linjen ned. Anledningen var framför allt att spårvägstrafiken i Uppsala, liksom i många andra svenska städer, inte hade moderniserats och att linjenätet inte hade byggts ut ordentligt. Samtidigt hade den ökade biltrafiken började konkurrera med spårvagnen om utrymmet på gatorna. Det fanns också en stark opinion för att det var bussen som var det nya moderna färdmedlet för kollektivtrafiken, eftersom den ansågs vara mer flexibel än spårvagnen. Idag, när allt större krav ställs på täta turer på stomlinjer, ser situationen annorlunda ut.

Källor/läs mer

Uppgifterna baseras på Roland Agius bok Industristaden Uppsala. Låna boken på Uppsala stadsbibliotek.