Hjalmar Branting

Hjalmar Branting växte upp i Stockholm men flyttade till Uppsala som 17-åring. Han studerade matematik och astronomi vid Uppsala universitet 1878–82.

Branting var verksam politiker och tidningsman. Han var chefredaktör för Social-Demokraten 1887–1917 (med avbrott för åren 1892–96 och 1908–10) och partiordförande för Socialdemokraterna 1908-25.  Han blev Sveriges förste socialdemokratiska statsminister 1920.

Hjalmar Branting fick Nobels fredspris 1921 (delat med norrmannen Christian Lange) för sitt pionjärskap inom det internationella fredsarbetet.  Branting verkade bland annat för Sveriges anslutning till Nationernas Förbund 1920. Hjalmar Branting och Christian Lange sågs som goda representanter för två brödrafolk som beslutat sig för att leva i fred med varandra efter unionsupplösningen 1905.

I Uppsala har Branting fått en gata och ett torg uppkallat efter sig – Hjalmar Brantingsgatan och Brantingstorg. Han finns också avbildad i det meterhöga räcke som omgärdar Axel Wallenbergs fontänskulptur Till arbetets lov från 1964 på Vaksala torg.

Lyssna

Per Albin Hansson minns Hjalmar Branting, 1936, ur Sveriges Radio Minnen